lervälling

fan vad jag är som en klump. jag är någon annans klump i magen. det är i mig det känns det är i mig det känns det är jag som är jobbig

pratade om allt och varför och därför med en vän idag och nu bara
"jo men jaa ja kanske vill bli projektledaraktig nånting kanske ska kolla på det lalalaa"

jag är leran du tar i din hand. det är med dina ord du formar mig och det är min förmåga att omforma, omformulera och förändra mig själv som hela tiden gör sig gällande.

vad har jag ens som är en fast punkt i mitt liv? vad jag som jag vet är jag. vem fan tror jag att jag är? den frågan brukar man frustrerat fråga andra människor när de gör nånting oväntat och kanske elakt mot en men jag ställer mig den frågan konstant för att jag genom min omformarförmåga blir nån ny hela tiden. blir lite av den o lite av den o lite av den beroende på var jag är vad jag gör vem jag träffar vad jag ser

"kanske ska bli fysiker då.. elleh?"
- olle efter att ha firat valborg i uppsala.

vem fan tror jag att jag är?

lervällingen blir bara mer o mer utstpädd. ju mer vatten jag häller i. och det har runnit en massa vatten under mina broar ner i min lervälling nu känner jag.. dags att koka upp det. sätta skiten under lupp och vänta tills solen har ångat bort alla rester av människor.

så jävla löjligt. kniven i köket är ju ganska vass. tänkte jag när jag pratade om att allt var jobbigt med mamma nyss. gräv ner mig. göm mig. glöm mig. gör mig osynlig.

släpp kraven släpp taget släpp det?

om jag släpper det vad har jag kvar att hålla mig i? kafka? jag har inte ens läst kafka.

jag kan hålla mig i mig själv. jag kan nog hålla mig i dig o du o du o dig o den o det.
jag har mina vänner. och jag tycker fucking om dom. jag tycker om att äta mat. jag tycker om att leka med folk i små korta projekt.

jag tycker om er.

jag är väl lite allmänt intresserad av att förändra synsätt och att ligga i framkant

jag tror alltid att jag ska och kan och bör va först med nånting. jag tänker direkt att jag ska testa att vara sist med nånting. min strävan efter extremer gör sig gällande gång på annan.

jag tycker om att dansa discodans.

jag tycker om att prata inför folk. att presentera saker som jag gillar/brinner för.

alla ni andra kan dra åt helvette

trams

hej bullen. jag har manlig ångest.
allt började när jag slutade träna. vilket är ungefär ett år sen. sen dess har min manliga ångest bara blivit värre och värre. den tar sig uttryck som små funderingar på hur det skulle bli om jag dog. bara små. men ändå. oj vad folk skulle bli ledsna och sakna mig. haha. om dom bara visste va ledsna dom skulle bli. då skulle dom säkert gilla mig mer nu. haha. mohaha.

snälla pojkar får inte kyssa fina flickor så jag växte upp och blev en riktig fitta.

vad fan är mitt problem? jag funderar på att pissa på allt och bara säga att jag kör min grej. jag gör min grej. i do my shiet. och vad min skit är är det ingen som vet men poängen skulle va att jag gör den.
meta: är detta ännu ett sätt för mig att bara trycka undan någon slags underliggande kris i en ny form och försöka hålla mig flytande tills jag fryser ihjäl av kölden som växer sig starkare i mitt bröst? va i helvette.
när slutade det vara roligt? när började jag på allvar svära högt för mig själv och slänga saker omkring mig? ja skojar inte. typ ett år sen. vafan är problemet?

inge gillar mig o ingen vill ha mig. men jag vet att jag duger som jag är och alla har sina svarta sidor men jag duger ändå inte som jag är blä blä blö blö blaaaaa. jag önskar att jag bara kunde få slippa bry mig om mitt självupptagna tänkande och för en gångs skull tänka lite på vad jag vill och vad jag gör.

jag borde ägna min tid åt listlotto. att skriva asmånga bra listor och sen lotta ut, till mig själv, vilken lista jag ska följa den här eller den där dagen.

jag har druckit två öl och är nu för trött för att tänka mer