min instrumentpanel

min instrumentpanel. kära konduktör jag förstår inte.. jag känner elektricitet..
kan du bygga upp ljudet av mig?
jag är gjord och blåst genom min instrumentpanel

jag förstår inte. det är du som bestämmer. inte jag..
det är du som sätter gränserna. inte jag.
det är din vilja som räknas och jag bara följer den slaviskt.. utan att veta varför. veta om jag ens bryr mig. i stunden känns det så självklart och jag skulle inte vilja annat än att äta upp dig med dessertgaffel. i efterhand vet jag ingenting.. alls.. vad vill du att jag ska göra.. ska jag bara hantera det här? att i ena stunden veta att du är allt jag vill ha.. herregud för två veckor sen var jag mätt och belåten och ville bara fortsätta vara det. men nu kommer den krypande igen. bara för vi låg i våras betyder inte det att vi är ödesbestämda för varandra. verkligen inte.. men jag förstår inte vari jag har felat att förstå det här. på ett intelektuellt plan absolut. men vad är det som händer när du kollar på honom sådär.. som du kollade på mig. och spelar samma kort på honom som du spelar på mig. och ser in i honom som du antagligen såg in i mig.. spelar det någon som helst roll

sätt mig i den situationen. jag hittade nån du hängde med och tänkte. ja jävlar ja.. jag antar att  vi hade olika ingångar i vår tidigare.. rendez-vous. behöver jag lära känna dig bättre för att inse vad du är. vem du är.. eller behöver jag lära känna andra och se åt ett annat håll för att sätta dig i perspektiv till andra.. ska jag göra båda? ska jag bara strunta i det?

du verkar ha en så självklar vilja och så tydliga motiv. så enkelt att se saker och ta för dig av dem. är det jag som är för analytisk. borde jag också skita i allt och bara tuta och köra.

jag är som jag är. jag får hantera det här på mitt sätt antar jag.. det är det enda sätt jag kan. men jag ska bara komma på hur jag gör.

blev jag höjd för att bli sänkt?

blogginlägg nr 3001

asså, hur är er relation, ni sover tillsammans och hånglar lite.. 

nae.. eller.. inte riktigt.. vi sover i samma säng.. o typ kramas lite.. 

men då skulle det inte kännas konstigt för dig om jag frågade om hennes nummer

nej nej absolut inte.. kör på.. gör det

ah. för hon e sjukt söt.. 

ah.. hah.. 

mitt liv är fattigt. jag känner att mitt liv är fattigt. 

138 personer grattade mig på facebook när jag fyllde år.. vad betyder det.. 

att procentuellt sett en på sex av ens vänner på facebook gratulerar en på sin födelsedag?

för att sedan fortsätta på autostradan av aldrig upphörande uppdateringar om ingenting. inget. ingen. 

jag säger så lite i konversationer nu för tiden. 

jag förstår inte hur jag komunicerar med folk längre.. jag.. är en konstig.. lite knasig kille som folk gillar o snacka med.. jag har lite kul kläder.. och jag.. vad gör jag.. 

fan att folk med hopp alltid får ligga.. det är sånna som mig som har lite mindre hopp än alla andra som inte får ligga.. 

naturen fungerar så. det är de som är hoppfulla som lyckas ta sig till nya platser och hitta nya lösningar på problem så oavsett hur pissigt jag har det och oavsett hur pissigt jag tror att jag har det så kan jag ändå inte komma i kontakt med det jag verkligen vill känna för jag vet att innerst inne så finns det ett litet jävla hopp som håller mig vid liv.. håller mina tårar borta.. när grät jag senast?

när jag kollade på where the wild things are? ett år sen? när kände jag något för någon senast som inte var baserat på hur de ser ut och på hur mycket jag vill ligga med dom!?

jag har fan ingen aning.. men hoppet i mig säger mig att trots detta kommer fallet blogginlägg 3001 att sluta med någon slags hoppfullt insitament som innebär en lättsam tröst inför framtiden

" en dag kommer du också hitta nån"

" du är bra som du är " 

" men du gör ju intressanta saker " 

jag kan smsa mina vänner och skriva 

" fan va jag känner mig hopplös "

men det enda som händer då är att de svarar " nae du e jättebra du e så fin o bra o bra o fin o söt o bra o fin och intressant "

men innerst inne förändras inte min känsla om mig själv.. 

även om deras yttre påverkan får mig att kort, väldigt kort, känna mig bättre så äts det upp av monsterolle som sitter djupt inne i mitt hjärta.. längst inne i mitt hjärta och sticker sin treudd på alla dom ställen där han vet att han kan trycka dom. där det känns som mest.. 

fan. att folk alltid ska avbryta mig när jag.. inte.. vill.. bli avbruten.. 

vi tar det här en annan dag.. 

fan allt jag ville nu var att sitta ensam i mitt mörker och mörka ner mig i mig själv och det som jag vet ligger där inne. 

puss

hemmakväll med min bästa vän. jag dansar ensam med mig själv.

vimmerby alltså. det är också ett ställe man kan bo på. 

eller så är det ett ställe som jag åker tillbaka till då och då. nu och då. då och nu. jag kommer alltid tillbaka och känner mig alltid lite.. dålig till mods liksom. lite vilsen. lite ovan typ. 

det sitter så mycket i väggarna här. det sitter så mycket gymnasie och sena nätter med stina nordenstam-kassetter i köket och funderingar. det är det ända jag gör när jag kommer hem. äter nattmackor och tänker för mycket. på allt. på mig själv.. på andra. kanske mest på tvåsamheten och helvetet som följer när jag försöker förhålla mig till all skit som har med mig att göra i förhållande till andra.. addera där även känslor och sex så blir det en riktigt skön ekvation att försöka lösa själv. 

vilket jag enträget roar mig med. stånga huvudet mot väggen istället för att ställa frågorna till någon. som om jag har svaren.

har man svaren som man själv behöver? det sägs ju så

"du har svaren inom dig"

jag kanske inte har letat tillräckligt djupt? jag kanske är en grund person. har jag gått på grund? kommer inte loss.. ut på djupt vatten?

jag vet inte.. 

allt jag vet är att jag åker till malmö på typ fredag. och att det kommer att kosta mig pengar att bo där en vecka. sen börjar kollobollo. 

mums. 

bla bla me me. så att säga.. 

tack. 

hoppas att allt är bra med dig. ta hand om dig

så var dom bara två

jag kommer hem. jag är hemma. jag grillar med min familj. jag pratar en massa skit. ja kollar på dokumentären om pätty smiff. det äts rabarberpaj och hemmagjord vaniljsås. spelar musik med min lillebror. han går o lägger sig. jag tänker jättemycket på livet universum och allting. kollar på karl einar häckner på tv. tar sena hundpromenaden med maja. bara maja. inte jiki. jag kommer hem igen. klockan är mitt i natten.

varför gör jag allt det här själv. inte själv som i ensam eller tillsammans med min familj. jag känner bara att någon att dela det här med hade varit fantastiskt. flickvän hallåå? eller inte det heller. bara nån som va med hela tiden. nån att prata med. nån att krama. nån att sova med. nån att hata. vad som helst. fan också.

lervälling

fan vad jag är som en klump. jag är någon annans klump i magen. det är i mig det känns det är i mig det känns det är jag som är jobbig

pratade om allt och varför och därför med en vän idag och nu bara
"jo men jaa ja kanske vill bli projektledaraktig nånting kanske ska kolla på det lalalaa"

jag är leran du tar i din hand. det är med dina ord du formar mig och det är min förmåga att omforma, omformulera och förändra mig själv som hela tiden gör sig gällande.

vad har jag ens som är en fast punkt i mitt liv? vad jag som jag vet är jag. vem fan tror jag att jag är? den frågan brukar man frustrerat fråga andra människor när de gör nånting oväntat och kanske elakt mot en men jag ställer mig den frågan konstant för att jag genom min omformarförmåga blir nån ny hela tiden. blir lite av den o lite av den o lite av den beroende på var jag är vad jag gör vem jag träffar vad jag ser

"kanske ska bli fysiker då.. elleh?"
- olle efter att ha firat valborg i uppsala.

vem fan tror jag att jag är?

lervällingen blir bara mer o mer utstpädd. ju mer vatten jag häller i. och det har runnit en massa vatten under mina broar ner i min lervälling nu känner jag.. dags att koka upp det. sätta skiten under lupp och vänta tills solen har ångat bort alla rester av människor.

så jävla löjligt. kniven i köket är ju ganska vass. tänkte jag när jag pratade om att allt var jobbigt med mamma nyss. gräv ner mig. göm mig. glöm mig. gör mig osynlig.

släpp kraven släpp taget släpp det?

om jag släpper det vad har jag kvar att hålla mig i? kafka? jag har inte ens läst kafka.

jag kan hålla mig i mig själv. jag kan nog hålla mig i dig o du o du o dig o den o det.
jag har mina vänner. och jag tycker fucking om dom. jag tycker om att äta mat. jag tycker om att leka med folk i små korta projekt.

jag tycker om er.

jag är väl lite allmänt intresserad av att förändra synsätt och att ligga i framkant

jag tror alltid att jag ska och kan och bör va först med nånting. jag tänker direkt att jag ska testa att vara sist med nånting. min strävan efter extremer gör sig gällande gång på annan.

jag tycker om att dansa discodans.

jag tycker om att prata inför folk. att presentera saker som jag gillar/brinner för.

alla ni andra kan dra åt helvette

trams

hej bullen. jag har manlig ångest.
allt började när jag slutade träna. vilket är ungefär ett år sen. sen dess har min manliga ångest bara blivit värre och värre. den tar sig uttryck som små funderingar på hur det skulle bli om jag dog. bara små. men ändå. oj vad folk skulle bli ledsna och sakna mig. haha. om dom bara visste va ledsna dom skulle bli. då skulle dom säkert gilla mig mer nu. haha. mohaha.

snälla pojkar får inte kyssa fina flickor så jag växte upp och blev en riktig fitta.

vad fan är mitt problem? jag funderar på att pissa på allt och bara säga att jag kör min grej. jag gör min grej. i do my shiet. och vad min skit är är det ingen som vet men poängen skulle va att jag gör den.
meta: är detta ännu ett sätt för mig att bara trycka undan någon slags underliggande kris i en ny form och försöka hålla mig flytande tills jag fryser ihjäl av kölden som växer sig starkare i mitt bröst? va i helvette.
när slutade det vara roligt? när började jag på allvar svära högt för mig själv och slänga saker omkring mig? ja skojar inte. typ ett år sen. vafan är problemet?

inge gillar mig o ingen vill ha mig. men jag vet att jag duger som jag är och alla har sina svarta sidor men jag duger ändå inte som jag är blä blä blö blö blaaaaa. jag önskar att jag bara kunde få slippa bry mig om mitt självupptagna tänkande och för en gångs skull tänka lite på vad jag vill och vad jag gör.

jag borde ägna min tid åt listlotto. att skriva asmånga bra listor och sen lotta ut, till mig själv, vilken lista jag ska följa den här eller den där dagen.

jag har druckit två öl och är nu för trött för att tänka mer

handlingskaraff

handlingskaraff

hej hallå dagboken

teori.
jag använder mig av min förmåga att vara överallt samtidigt och att vara geografiskt obunden för att styra över hur jag träffar andra människor och hur de har eventuell tillgång till mig. i och med att jag är den som hör av mig när jag närmar mig en del av landet så ger det mig makten att höra av mig eller inte höra av mig till de människor jag vill träffa. en väldigt konstig form av härskarteknik? det gör också att jag kan neka andra att ha tillgång till mig i mån av tid och det får mig att känna mig viktig och bra när det egentligen bara leder till att mina vänner tröttnar på mig och att jag själv fokuserar på helt fel sak: att åka runt till en massa ställen och träffa en massa folk istället för att sätta mig ner på ett ställe och tänka över min situation se över vad jag behöver göra och sen göra det?

saker jag borde göra
kolla upp goldsmiths universitet
jobba som fan med arbetsproverna till steneby
ta och fucking träna lite.
ta hand om mina vänner.


jag är trött på att vara trött på mig